Det är tidig morgon och molnen från Stilla havet har som vanligt parkerat över Lima. Ovanpå den peruanska mångmiljonstaden ligger ett tjockt täcke som får alla färgskalor att gå i grått. Nästan.
En liten örn fastklistrad under ena strålkastaren på en guldgul Volvo FH lyser i regnbågens alla färger – som om den åkallat solens strålar, helt på egen hand. När José Astete Torres gör den rutinmässiga säkerhetskollen av sin lastbil är det denna lilla örn som fångar hans allra sista blick innan han vant kliver upp i hytten för en ny dag på jobbet.
– Den är mitt lyckotecken, säger han och ler stillsamt. Han förklarar:
– Örnen är själva symbolen för styrka och precision. Den kan slå ned från hög höjd på ett flyende djur på marken och lyfta uppåt igen med sitt tunga byte hängande i klorna. Det är samma egenskaper som jag förväntar mig av min lastbil – därför är den viktig för mig.
Om några få timmar kommer jag att förstå. Men just nu verkar behovet av en tursymbol på jobbet inte särskilt stort. Vi står i ett inhägnat garage alldeles intill Limas industrihamn. Flaket är tomt och tanken full. Det är en stilla morgon, även om det växande larmet från storstaden utanför murarna förebådar att någonting annat snart är att vänta.
José Astete Torres är lastbilsförare för Simsa, ett bolag som i snart 65 år varit en av Perus ledande producenter av zink och bly. Företagets produktion på 65 tusen ton skeppas varje år till mineralkrävande industrier över hela världen.
Räknat i volym är zink den fjärde största metallen i världshandeln, efter järn, aluminium och koppar. Hälften av allt zink används till att rostskydda stål, resten i batterier och legeringar, som exempelvis mässing.
Garaget är Josés utgångspunkt. Varannan dag startar han härifrån för att hämta zink-koncentrat, en sorts förädlad zinkmalm, från bolagets gruva i San Ignacio dryga 300 kilometer rakt in i landet. Eller snarare: rakt upp i landet. För att nå gruvan måste han nämligen köra upp på närmare 5000 meters höjd.
Han måste korsa Andernas topp, passera tre klimatzoner och navigera genom en, milt sagt, kaotisk trafik innan han kan vända hemåt igen med full last på flaket.
Och allt inom loppet av bara några timmar.
Det börjar redan när vi lämnar garaget. José smyger fram genom hamnområdets trånga kvarter. Trots det tvingas han ofta bromsa för att parera för groparna i vägen eller bara hålla undan för någon medtrafikant som bestämt sig för att stjäla hans plats i den hektiska morgonrusningen.
– Trafiken är det svåraste med mitt jobb, särskilt bussarna, säger han och pekar på en vit minibuss som med full gas och människor hängande ut genom dörren girar tvärt in, bara någon meter framför den väldiga Volvons nos.
– Många av deras förare saknar körkort, de har alltid bråttom och när de svänger struntar de ofta i att använda blinkers eller andra signaler. Vi brukar planera körningen efter bussarnas rutter. Det är helt klart säkrare att skugga dem än att möta dem när de är ute och jagar kunder!
Efter en dryg timme passerar vi Limas stadsgräns. I takt med att staden försvinner bakom oss klarnar luften. Solen tittar fram. Vägens allt stadigare uppförslut ger ett otvetydigt varsel om vart vi är på väg: uppför Andernas mytomspunna bergssluttningar.
I landsbygdsbornas färggranna kläder, i terrassodlingarnas geniala vindlingar och i ett och annat tungvrickande ortnamn spårar jag alltjämt arvet från Perus månghundraåriga inkakultur. Här, i Sydamerikas själva hjärta, skapade inkaindianerna en avancerad civilisation långt innan spanjorer och portugiser hittade hit från det avlägsna Europa.
När vi kommit drygt halvvägs uppför berget, på omkring 3 000 meter över havet, börjar luften plötsligt smaka märkbart tunt. Varje rörelse blir kostsam, varje hjärtslag en påminnelse om de hårdnande elementen utanför våra fönster.
En nött gammal Volvo framför oss på vägen visar hur det kan gå. Dess kamp för att med full last och vrålande motor långsamt tugga sig upp för berget speglar på något märkligt sätt det växande obehaget, djupt inne i mina egna lungor.
När José steglöst glider förbi den med sin splitter nya Volvo FH fyrar han än en gång av sitt breda leende.
– Så där satt jag också förut. Jag började köra lastbil 1975, just en sådan där modell. Sedan dess har jag kört nästan allt. Under alla år har jag fått kämpa för varje höjdmeter – Ibland har jag nästan krupit fram längs vägen. Nu, däremot, går det undan både uppför och nedför.
Det är främst en detalj som verkligen förändrat hans vardag. Josés lastbil är utrustad med VEB, Volvos kraftfulla motorbroms – något som minskat hans restid med en fjärdedel genom att ge honom möjligheten att köra både snabbare och mer precist nedför Andernas branta sluttningar.
12, 13 timmars halsbrytande körning har i dag kunnat reduceras till tio trygga och bekväma, ett faktum han betonar med ett stänk av allvar i rösten.
– Jag sparar tid som jag kan lägga på extra vila och noggrannare säkerhetskontroller. Det ger en markant mycket säkrare körning. Dessutom minskar jag exponeringen för tjuvar och rånare på vägen. Särskilt under kvällstid är rånrisken ett stort problem, det skapar en ständig anspänning i bröstet. Numera hinner jag alltid till våra sovplatser i god tid före mörkrets inbrott.
Under flera decennier var Volvo den enda lastbilsproducent med en egen fabrik i Peru. Bilarna som monterades här var både uthålligare och bättre konfigurerade än konkurrenternas, ett faktum som skrev in sig i peruanernas minnen. I dag har all produktion flyttat till Brasilien, men ryktet som marknadens »state-of-the-art« lever alltjämt kvar.
José Astete Torres säger det på sitt eget sätt:
– You know: Volvo is Volvo!
Vi har nått toppen. En hård, isande vind bekräftar att vi har lämnat Limas fuktiga kustklimat långt, långt bakom oss. På en stor vägskylt levereras vi faktum: 4 818 meter över havet – och det på bara fyra timmars körning!
Härifrån ska José köra vidare österut, till djungeln på andra sidan bergsryggen där Simsas zinkgruva är belägen. Där väntar 30 graders värme, lervägar och moskiter …
Han skrattar åt mig när han lämnar mig vid vägkanten, vit i ansiktet och med hårt kämpande lungor.
– Soroche!, säger han, »mot höjdsjuka gäller bara en sak: koka-té och mycket vila!«
Just när han trampar på gasen skymtar jag örnen på lastbilens front. För ett ögonblick ser det ut som om den vinkar till mig.
För mer information besök www.volvogroup.com/movingtheworld (på engelska)
